Maktbalansen mellan stad och land måste förändras tycker Gudrun Schyman, Gita Nabavi och Inez Abrahamsson, Feministiskt Initiativ. Foto: Lennart Örnebro

Det finns ett kamouflerat motstånd mot förändring i maktbalansen mellan stad och land. Ibland visar det sig tydligt. Som när alla riksdagspartierna är helt överens om att ta krafttag för landsbygden och nära nog inget händer. Det handlar om makt och det som behövs är omfördelning av resurser, skriver Gudrun Schyman, Gita Nabavi och Inez Abrahamsson

Våren 2017 presenterade landsbygdskommittén 75 förslag på åtgärder, viktiga för Sveriges land- och glesbygder, till vår landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Alla riksdagspartier stod helt och fullt bakom 74 av dem. Sedan tar det stopp. Dessvärre upprepar historien sig. För även förra gången, 2006, när dåvarande landsbygdskommitté presenterade sina förslag från en politiskt enig landsbygdskommitté till den borgerliga regeringen, resulterade det inte i några kraftfulla politiska beslut.

Det handlar om makt när lands- och glesbygdsfrågor lyfts bort

Problemet är strukturellt. Det handlar om makt när landsbygdsfrågor mer eller mindre konstant prioriteras bort. Det vi ser är politik styrd utifrån en urban norm och med en övertro på att marknadskrafter ska fylla de luckor som uppstår när staten går till reträtt.

Att riksdagspartier ena stunden ställer sig bakom landsbygdsutredningens alla förslag för att i nästa stund dra sig undan ansvaret att förhandla om en sammanhållen landsbygdspolitik är anmärkningsvärt. Det ger tydliga signaler om att spelet i riksdagen och om regeringsmakten är viktigare än att ta ansvar för hela landet, det vill säga även oss som bor och verkar utanför de ekonomiskt resursstarka stadsområdena. Det synliggör också med besked ett kompakt ointresse. Ett ointresse som innebär att politiker genom sin passivitet stödjer fortsatt urbanisering och samlar både politisk och ekonomisk makt i centrum.

Vi menar att politik och demokrati handlar om att aktivt verka för det motsatta. Urbanisering är inte en naturkraft, utan ett resultat av förd politik! Vi behöver därför både fler och mer långtgående förändringar än vad landsbygdskommittén föreslår. Ytterst handlar det om att förändra de maktförhållanden som utgör grundorsakerna till att vi inte har ett jämställt, jämlikt, rättvist och hållbart samhälle. Exempelvis skapas hälften av landets export i våra landsbygder, men vinsterna återförs inte i den utsträckning som borde vara självklar. Tvärtom, så slussar dagens processer resurser från land till stad, utan att detta kompenseras varken rättvist eller tillräckligt.

Idag slussas resurser från land till stad – utan det kompenseras, varken rättvist eller tillräckligt.

Växlingen från offentligt till privat verksamhet har också skapat stora skillnader för kommunal service och annan grundläggande välfärd utanför städerna. När marknaden inte kan upprätthålla den service som i tätorterna är kommersiell, måste staten träda in och garantera en viss nivå. Det är orimligt att boende i lands- och glesbygd ska ta ansvar för vägar, vård, skolor, fritidsanläggningar, bredbandsutbyggnad med mera, utan stabila ekonomiska förutsättningar.

Statens uppdrag är också att främja innovationer, nyföretagande och företag på sätt som inte diskriminerar. Utbildningsinsatser och riskkapital är viktiga i hela landet. Landsbygdskommitténs förslag att avskriva studielånen i 23 kommuner är bra, men vi menar att det bör gälla även för de som väljer att utbilda sig på gymnasienivå till bristyrken som elektriker, byggnadsarbetare, maskinförare eller undersköterska.

Ett perspektiv som i princip helt uteblivit i landsbygdskommitténs förslag är betydelsen av tillgänglig sjuk- och akutvård på landsbygden. Offentlig vård, skola och omsorg är de stora arbetsgivarna och har som kvinnodominerad sektor stor betydelse för kvinnors möjligheter till försörjning.

Städer är bräckliga organismer – helt beroende av omvärlden

Städer är inte självförsörjande, utan tvärtombräckliga organismer som behöver hämta mat och energi från omlandet. Sveriges låga självförsörjningsgrad är ett bekymmer för både miljö och människor. Vi behöver utveckla, inte avveckla landet odlingsmarker och öka vår matproduktion med sikte på att vara självförsörjande till 80 procent.

Politik kan med rätt beslut “påfolka” istället för att avfolka lands- och glesbygd, men då behöver resurser avsättas med det som mål. Långsiktigt handlar det om rättvisare fördelning.

Kortsiktigt är lägsta nivån att nuvarande riksdagspartier åtminstone tas ansvar för att realisera de förslag som de gemensamt tagit fram i landsbygdskommittén, för en sammanhållen landsbygdspolitik. Kostnaderna för glesbygdspaketet i de 23 kommunerna är beräknat till 500 miljoner. Det handlar med andra ord inte om några stora pengar, men kommer att ha stor betydelse. Det kan jämföras med att resebidragsfusket i storstäderna beräknas kosta 2 miljarder. Eller att enbart fastighetsskatten på vattenkraftverken i Ragunda kommun inbringar årligen 500 miljoner kronor till den statliga kassan. Det motsvarar hela summan för satsningen.

Storstadsnormen rättfärdigar orättvisa förhållanden

Slutsatsen av vår feministiska analys är att de politiska och ekonomiska processer som gör att makt och ekonomiska resurser samlas i centrum måste förändras. Storstadsnormen både legitimerar och döljer djupt orättvisa förhållanden. För att ändra den maktordningen behövs alternativa sätt att ta ut skatt och system som fördelar resurser på sätt som gör att alla garanteras likvärdig välfärd.

F! verkar bland annat för:

  • En självförsörjningsgrad av livsmedel på 80 procent
  • Ett förenklat skattesystem för små företag, att se över arbetsgivaravgifter för fåpersonsföretag samt minska trösklarna till sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen för enpersonsföretag och frilansare
  • Att geografiskt differentierad arbetsgivaravgift i Sverige utreds och införs
  • Avskrivning av studielån i glesbygd och då  även för gymnasieutbildningar för bristyrken som elektriker, byggnadsarbetare, maskinförare och undersköterskor
  • En lokal journalistik i och från hela landet
  • Ett skarpare skatteutjämningssystem
  • Att alla statliga myndigheter ska verka för hela landet och ha ett tydligt uppdrag att utmana och synliggöra urban norm

Gudrun Schyman och Gita Nabavi, partiledare Feministisk Initiativ
Inez Abrahamzon, riksdagskandidat och talesperson i gles- och landsbygdsfrågor